Varit mycket att bearbeta.....

..Ja, som nybliven förälder har man så himla mycket saker att oroa sig för HEEEELA tiden, det dyker upp känslor i kroppen som aldrig funnits där tidigare. Man är rädd att den lille/lilla äter för lite eller för mycket, att kräkset kommer i för stor dos, att det inte bajsas tillräckligt att inte vikten ska ha ökat vid nästa BVC besök, att man inte ska vakna när bäbba vaknar på natten, eller än värre att bäbba inte andas vilket måste undersökas flertalet gånger under natten och även andra sovstunder osv osv...

Jag tror att alla som blivet föräldrar har känt denna oro för alla möjliga diverse saker...

En sak jag däremot inte hunnit ens skänka en tanke vare sig under graviditeten eller därefter är att det kunde vara något fel på en bäbis hörsel, det fanns inte med i min världsbild överhuvudtaget, vi fick förvisso en brochyr på mvc under grav. angående de nya testerna som utförs på alla nyfödda barn sedan 1-2 år tillbaka men ändå hade jag inte en tanke på detta.

Vårt första hörseltest fick inget resultat, men detta på grund av att Hedda hade fosterfett kvar i sina öron då BB i hemmet var här på besök när vi kommit hem så det var ju inte så konstigt. Inte heller andra testet som BB i hemmet utförde blev riktigt men då fick vi veta att deras apparat krånglat en del så vi blev istället skickade till öron på KSS. Däe utfördes också tester men inte heller dom blev några bra resultat avlästa på, då fick vi veta att hörselgången behövde växa till sig lite innan det gick att få någon registrering.
Det blev semestrar och sommar och skönt, Hedda har växt så det knakat och tydligt visat att hon har en hörsel, genom att jollra (jääämt och ständigt dessutom, pratglad tjejja) vända sig efter ljud, härma och smittas av skratt osv. DÄRFÖR blev chocken total då vi vid tredje KSS besöket fick ett besked om att vår lillabästatstetjej har en hörselnedsättning och kommer få hörapparat!!!
Jag förstod nog aldrig vad som riktigt sas när vi satt hos läkaren, först när vi kom ut därifrån bröt jag samman totalt, och hela världen rasade för mig. Jag tror faktiskt att jag i stort sett grät i närmare två veckor. Inte för att Hedvig på något sätt (som jag hoppas ni förstår) blev mindre värld på något sätt, finns inget mer älsksvärt än henne, men för hur hennes framtid ska bli, hur kommer hon hantera vardagen, och behandlas av anda, och så anklagade jag mig själv hela tiden, vad har jag gjort för fel..... osv...

Som tur är blev Jesper istället väldigt stark i situationen och har stöttat mig genom mitt ledsna/arga/förtvivlade och nu har jag hunnit bearbeta "sorgen" och börja se det possitiva med detta.

Hedvig har en måttlig hörselnedsättning, vilket betyder att hon mycket riktigt som vi märkt tidigt har en hörsel, hon kan dessvärre inte höra alla frekvenser fullt ut. För att hennes tal inte ska bli lidande så har hon nu fått två små fina hörapparater (i fredags) som kommer hjälpa henne att höra.
Hon har testats både av sjukgymnaster,barnläkare och ögonläkare för att se att inget annat är efter utvecklingsmässigt, det är det inte (tack och lov) endast hörseln som inte är fulllgod.
Vad som händer med hörseln när hon växer vågar dom inte svara på idag, den kan förbättras´, försämmras eller stanna där den är idag.
Hade inte dessa nya tester funnits hade vi troligtvis inte upptäckt detta förran hon var vid 3-4 års ålder och talat kommit efter. Att upptäcka nedsättningen då är värre såtillvida att dom har svårare att hämta upp tal i efterhand än att som i Hedvigs fall kunna höra från början och lära sig rätt med en gång.

De som känt att jag inte varit delaktig, hört av mig, umgåtts och sådära den sista tiden hoppas jag har överseende med detta nu när förklaring kommit, jag har inte orkat med något annat än mig själv och familjen, inte velat prata, inte orkat berätta och förklara...

Nu mår jag bättre och är påväg uppåt igen och ska vara en stolt mamma som visar berättar och förklarar för andra varför Hedvig har rosametallicfärgade saker bakom öronen och hur vi ska behandla henne för att hon ska kunna höra så bra som möjligt!

Inte utan att jag skämms när jag skriver och berättar hur jag mått, känns såå förbjudet som nybliven förälder att gå ner sig såhär, men jag tror att det blir bra i slutändan att kunna erkänna hur man mått!
JAG ÄLSKAR MIN DOTTER!!!!!

Kommer bilder på apparaten här...... och lite annat med.

(lite suddig tagen med telefon)





#1 - - johanna:

heej på er! Förstår precis dina känslor ang allt! HAde som du redan vet många känslostormar i början av W födsel om allt mellan himmel och jord. Men han är tack och lov frisk på alla punkter förutom lite astma vi går hos doktorn för var 3:e månad och inhalerar varje dag. Men som alla kommer och säga att det inte ditt/erat fel att sin älskade bebis har fel på sin hörsel. Som du säger vilken tur att utvecklingen går framåt och att man kan hjälpa sånt här på så tidigt stadie och när Hedvig växer och blir stor är det här med hörapparat ingen konstigt för henne hon är uppväxt med den och kommer säkerlig att vara som vilken livfullt barn som helst älskad av alla och sin kära familj! Det bästa man kan göra är att finnas där för dem alla plan, och älska dem som om dem vore den enda på jorden! Ta hand om er! och massa styrkekramar från oss.

#2 - - Svärmor:

MA, du är bara BÄST!!!!!!!!

1000 kramar från en rörd svärmor

#3 - - mormor solweig:

Vi som finns ikring Er vet att Ni haft en jätte tuff tid,men skönt att Ni klättra upp igen.Ni har ju värdens godaste lilla Hedvig pratsam och alltid med ett härligt skratt som värmer mormors hjärta.

Nu måste vi alla vara tacksamma för all hjälp Hedvig kan få med sin hörsel hon är älskad av oss alla!!! Du och Jesper har varit jätte duktiga med alla läkarbesök trots allt, jag är så glad att se att Ni blivit starkare och Ni vet Hedvig är underbar.

Kram Mormor

#4 - - Ulla i Tibro:

Hej Emma med familj!



Kan man efter en tid vara tacksam över allt det som hänt och som nu passerat i tid, och kanske till och med vara tacksam över erfarenheter att man upplevt något utöver det mest normala för en familj.



Att vara mitt uppe i en process utan att veta vad det skall leda till tär på kropp och psyke, men sedan då besked och beslut tagits om åtgärder och man själv bara måste acceptera vissa fakta…



Att vara arg, ledsen, glad, frustrerad… - allt detta stärker en själv och omgivningen om man vågar och orkar visa detta. Livet är inte alltid en ”dans på rosor”. Vissa saker måste man gå igenom, inte förbi – jag vet av erfarenhet!



Att få hjälpmedel för en kroppslig defekt gör att man kan leva så normalt som möjligt och få sin egen livskvalitet utifrån det. Jag vet hur det är att leva i ett hem med såväl stora som små hjälpmedel, och hur nödvändiga de har varit för att få familjens liv att fungera optimalt. Även nu när inget av detta finns kvar i hemmet, efter makes dödsfall, kan jag sakna hans finurliga hjälpmedel (från Hjälpmedelscentralen) eller egna små uppfinningar för att få vardagslivet som syn- och hörselskadad att fungera.



Sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.



Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.



Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.



Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.



Och det är tillsammans med andra, när vi delar glädje och sorg som vi blir starka!



Kram från Ulla



#5 - - Moster Ann-Sofie:

Jag förstår precis hur det måste ha kännts första gången ni fick besked om en ev hörselnedsättning. Inget får ju hända ens barn, världen rasar och livet ter sej som i en bubbla. Tusen tanker, sorg , ilska, ja hela kroppen reagerar. De känslor man har för sitt lilla barn är så starka och innerliga, och bara tanken på något som kan hända är i det närmaste outhärdligt.När man nu är mormor/ farmor är man precis lika känslosam som det är att vara mamma. Vad skönt ändå att det upptäcktes så tidigt, och vad skönt att du har Jesper. Hedvig ser ut att må som en liten prinsessa, och jag ser fram emot tisdag när ska träffa er. Många många kramar moster.