olöst okaxig mamma
Hon satt och gungade när jag gick och kikade lite surmulet på mig men bestämde sig ändå för att vinka en litenliten hejdåvink innan jag försvann runt knuten. Hon ska vara ensam ändå till 11:45 och även äta på dagis, soppa som det inte vore nog, jag rekomenderade personalen att låta galonbyxorna sitta på och eventuellt även jackan ;)
Hedvig verkar tycka att dagis är ett relativt okej ställe annars, hon leker bra, tycker att samlingen är toppen och har redan börjat följa med i sångrörelserna, och det bästa av allt är fruktstunden. Idag hamstarde hon så mycket äpple att hon fortfarande tuggade på ett hon sparat i kinden vid blöjbytet.
Vår semester i Turkiet då, jo den var helt fantastiskt, att bo på lyxhotell med all inclusive var helt underbart, framförallt med småbarn. Vi har njutit av varenda sekund och Hedvig uppskattade semestern hon med, även flygresan gick förvånansvärt bra.
Men nu är vi hemma i vardagen igen och plötsligt känns det inte som om man varit borta alls.
Och nästa vecka börjar jag jobba på "riktigt" konstigt men det ska bli kul, även om vemodet kring Hedvigs dagisvistelse ligger och svider lite i magen.
Nu blir det en kopp kaffe och tvättupphängning ute i det fina höstvädret.
Så fint du beskriver dina känslor i denna "skilsmässa". I alla fall, hur det än kändes, var glad att hon lät dig gå. Värst av allt är när barnet tjuter i högan sky och man slutligen i pedagogikens namn ändå måste gå. Denna lilla stumpa är ju bara så trygg.
Kram!