ebeeh

Hade tänkt mig att börja sortera mina blogginlägg lite bättre genom att skapa fler underkategorier, började så smått kika på detta idag, tar ju sin lilla tid att börja gå igenom ALLT man skriver genom åren. Mycket utav det minns man inte ens att man uttryckt och det blir en spännande upplevelse att läsa det på nytt.

Ett inlägg och dess fina kommentarer gav mig rysningar och en klump i magen, och skickade mig bakåt i tiden känslomässigt, (2009-10-20) jag skrev då om känslorna kring beskedet av Heddas hörselnedsättning. Känns samtidigt väldigt skönt att dessa känslor fick ett slut, gjorde mig starkare och idag inte finns kvar alls. Min oro för Hedvig handlar numera om "vanlig" föräldraoro och inte om hennes nedsättning! Tankarna kring hennes handikapp är inte alls på samma sätt, däremot en del av henne och våran familj som inte hade varit densamma utan den.

Tack alla som funnits där när det var tufft, och alla ni som är med och stöttar Hedvig i hennes uppväxt!

Kramar